Det sägs att djävulen kan visa sig i olika skepnader. En av
dem är Mefistofeles, en arketyp från tysk folklore, som Goethe målande beskrev
i Dr Faust. Om han finns? Så klart att han gör. Jag har ju själv mött honom.

Låt oss gå tillbaka i tiden, närmare bestäm till våren 2008.
Professorn hade enträget bett mig om ett nytt möte.

Fyra månader tidigare hade han närmat sig mig med ett mycket
inviterande leende i vimlet efter en spännande debatt, om vad människor med
diabetes mår bäst av att äta. Mannen var slank, klädd i en grå välsittande
kostym, åldern var obestämbar någonstans mellan 60 och 70. Han presenterade
sig, och namnet var ingalunda okänt för mig, tvärtom. Vi måste träffas och prata,
sa han, och plötsligt fick hans leende ansiktsuttryck ett drag, som på något
sätt verkade bekant. Jag förhöll mig,
som jag minns det ganska avvaktande, väl medveten om hans som jag trodde ”lilla”
sidouppdrag för en stiftelse, som finansierar näringsforskning. Jag hade då ännu
ingen aning om, hur stor han var i vissa kretsar. Anledningen till att jag
hade hamnat där på Läkarstämman, var att företräda läkarkollegor och forskare, som kommit fram till att diabetiker ska avstå från socker och minska på
stärkelsen i kosten, precis som läkare lärde ut förr. Jag fäktades tappert för
att krossa sockerskålen.

Att diabetiker måste undvika socker och dra ner på
kolhydraterna var självklart fram till mitten av 80-talet. Det råder ingen tvekan
om det. Jag visste, eftersom ett av mina första sommarjobb som medicine kandidat
ett årtionde innan kostråden ändrades var på en diabetesmottagning. En av diabetesläkarens
främsta uppgifter på den tiden, när det knappt fanns mer än en handfull dietister,
var att bevaka att patienterna åt rätt. Socker var absolut bannlyst. Max en
potatis på tallriken, men gärna fett. Detta framgår också klart av äldre
medicinsk litteratur.

Men vid 80-talets mitt hände något. Så här i efterhand kan
jag föreställa mig det som om Mefistofeles plötsligt uppenbarade sig för en
mängd unga läkare i karriären på en och samma gång. Vill du bli forskare? Vill
du få framgång? Vill du få allt i livet du önskar dig? Signera här tack!

Och framgång följde dem. De disputerade och blev
promoverade, blev ledamöter i nutritionskommittéer, fick lönsamma extraknäck
och professorstitlar.

Låt oss ta fallet Jim Mann. Efter sitt första vetenskapliga
arbete på uppdrag åt sockerindustrin i Sydafrika, som visade att det är lättare
att gå ned i vikt om man undviker socker, befann han sig som genom ett
trollslag vid Oxford-universitet. Han
förväntades där göra några studier som visar att diabetiker utan problem
kan äta mer kolhydrater och, ja varför inte socker? Studierna riggades genom att
lära de nyblivna diabetikerna att glass och sötad konserverad frukt hörde till
en traditionell lågkolhydratdiet, medan de som skulle lära sig den nya
högkolhydratkosten fick låta bli sockret, det som är den enskilt starkaste
faktorn för att framkalla sjukdomen hos de som har anlag. Inte förvånande togs
studierna in i de finaste tidskrifterna, trots tydliga brister i metodik och
felaktigt dragna slutsatser. Mefistofeles var nämligen i görningen lite
varstans. Så gick karriären vidare till uppdrag som FN- och WHO-expert. För att
inte tala om posten som ordförande i den expertgrupp som
bestämmer riktlinjerna för kostråd till diabetiker i Europa med uppdraget att
tona ner hälsofaran med socker.

Samma diaboliska uppenbarelse fick nog Dr Walther H.
Glinsmann, som fick uppdraget av amerikanska Food and Drug Administration att
undersöka om socker är en hälsofara. För att göra en lång historia något
kortare – 215
sidor om än med så få referenser som 51
-, lyckades han med konststycket
att med själva textmassans storlek dölja vetenskapen, genom att göra eventuella läsare
utmattade. Denna FDA-rapport
uppskattades och citerades mycket. Det gick även honom mycket väl, och idag
visar han sig vara betald expert åt producenterna av High Fructose Corn
Syrup
.

Att Mefistofeles dök upp hos American Diabetes Association
behöver vi inte tvivla på heller. Denna organisation gynnas ju av att fler
behöver en diabetesläkare snarare än färre. Raden av sponsorer från livsmedels-
och läkemedelsindustrin är nu närmast oändlig.

Med så många själar i sitt våld är det inte underligt att mörkrets herre lyckades
förvrida människorna. Att kloka forskare rev itu kontraktsförslagen hade ingen
effekt. Som exempelvis professor Gerald Reaven och hans
forskargrupp som livligt protesterade med valida vetenskapliga argument. Det
gick som det gick. Slaget var redan på förhand avgjort.

Så har det gått som det gått. Fetmaepidemin har antagit
enorma proportioner, diabetesförekomsten förväntas stiga och Coca- Colas och
läkemedelsindustrins aktieägare gläder sig.

För att återgå till historiens början. Så möttes vi då denna
vårkväll för snart sex år sedan. Först efteråt förstod jag att även jag haft
besök av en av Mefistofeles tjänare. Han försökte fresta mig och var ute efter
min själ. Det är bara en sak jag grämer mig över när jag nu ser tillbaka på
vårt möte. Det hade varit så mycket roligare och denna saga så mycket bättre,
om jag hade fått se hela kontraktet och inte bara anat mig till de första
raderna.

Ralf Sundberg, docent, och författare till boken Forskningsfusket